GEDUNGSEN (Döda fallet)
Karta över Gedungsen/Döda fallet före och efter 6/6 1796.
Källa: J A Englund: Gedungsen eller Ragundasjöns utgrävning 1853.
FRÅN GEDUNGSEN TILL DÖDA FALLET
Natten mellan den 6 och 7 juni 1796 bröt vattenmassor igenom en sandvall, som dämt upp en sjö i Indalsälven i Jämtland. Ragundasjön, som sjön hette, tömdes på några få timmar. Sjöns utlopp, ett ca 30 m högt vattenfall kallat Gedungsen eller Storforsen, torrlades. Det torrlagda vattenfallet kom att heta Döda Fallet. Genombrottet skedde efter grävningsarbeten under ledning av en köpman från Sundsvall, Magnus Huss, även kallad Vild-Hussen. (J A Englund: Gedungsen eller Ragundasjöns Utgräfning 1853).
Utgrävningen var dock inte en mans verk. Bakom arbetet låg en process, vilken på flera sätt avsatt sina spår i arkiven i förvaltningsapparaten, från kungens kansli till länsmansarkiv, i hovrätts- och tingsrättsdomböcker samt på flera andra ställen. I denna process har gamla dokument utnyttjats för att styra projektet. Historieförloppet har alltså dels påverkats av äldre dokument och dels alstrat nya dokument.
FÖRLOPPET.
Förhistorien till händelsen 6-7 juni 1796 kan ledas tillbaka hur långt som helst. Jag skall dock begränsa mig till att börja ca 7000 f Kr. Då fanns en älvfåra täckt av Inlandsisen. Östersjön bildade ett innanhav, Ancylussjön. (Flera förf: Döda fallet och Ragundasjön 1990). Dess vattenyta låg ca 250 m högre än nu. När isranden vid avsmältningen drog sig tillbaka låg alltså Ragunda under vatten. Genom att iskanten en tid låg stilla bildades en vall vid smältvattnets utlopp. Denna vall kom att kallas Remmen. Ca 5000 f Kr hade isen smält undan och havsytan sjunkit så pass att en sjö, Ragundasjön, hade bildats och ett vattenfall, Gedungsen eller Storforsen, hade börjat uppstå vid sjöns utlopp. Fallet fick till slut en fallhöjd på ca 35 m. (Lars Eneling: Den geologiska bakgrunden, Döda fallet och Ragundasjön 1990, s134f.)
Gedungsen utgjorde ett hinder för kommunikation via Indalsälven. Det finns dokumenterat att man på 1600-talet sökte möjligheter att komma förbi hindret. Under 1700-talet utmynnade detta i att man beställde en utredning av magister Jacob Stenius, docent i mekanik vid Åbo akademi. (Erik Lönnroth: Döda fallet-katastrofen och "den mänskliga faktorn", Döda fallet ...., s23f). Stenius presenterade 1766 sin utredning "Undersökning om en durchfarts inrättande genom Indalselfwen". (VVS Hamnbyrån F1e:21b, Handlingar angående Indalselfwen, RA.)
1779 fick man kunglig tillåtelse att gräva kanalen. Grävningar påbörjades 1780 men avbröts året därpå av landshövding Carl Bunge. Detta berodde på att skaderegleringen för laxfisket i Fors ännu inte var klar. Förhandlingar fördes 1780-1782 i Ragunda tingsrätt och 1792 i Svea hovrätt. (Birgitta Ericsson: Från strömregleringsprojekt till Döda fallet-katastrofen. Döda fallet ...., s75f.)
1793 påbörjades åter grävningen under ledning av köpmannen Magnus Huss. Han tillämpade en tekniskt fyndig metod. Han ledde vattnet från en närbelägen bäck och lät vattnet utföra en del av grävningsarbetet. Arbetet avbröts dock på nytt med anledning av olösta ersättningsfrågor. 1795 utfärdade landshövdingen åter förbud. (Ibid, s77f.)
1796 blev det en kraftig vårflod. Det rådde grävningsförbud, men det är oklart om detta förbud följdes helt. I varje fall så gick det inte helt efter planerna. Det skedde ett genombrott av vattnet i Remmen och det blev en lavineffekt så att Ragundasjön tömdes på några få timmar. Längs älven blev det stora skador. Vattnet skar ut älvkanterna, åkrar och ängar översvämmades och täcktes med stora mängder grus och morän, sågverk förstördes och vägar utmed älven raserades. (Ibid, s84f.)
Bland de arkivhandlingar där historien satt sina spår är domboksmaterialet från Ragunda tingslag samt Svea Hovrätt.
Domstolsmaterialet behandlar ekonomiska avtal och tvister i anslutning till händelsen. 1780-1782 tvistade hemmansägarna i Fors med kronan om vem som hade rätten till laxfiske i Indalsälven. Detta var ju en tvist mellan de presumtivt skadelidande. Den övergripande tvisten var givetvis tvisten mellan de som önskade få ett kanalgrävande till stånd och de som kunde förväntas bli drabbade. Efter vattengenombrottet 1796 fördes processer om orsaken till att händelseförloppet inte gick enligt planerna och att skadorna blev större än väntat. Dessutom blev det långdragna skadeståndprocesser till ända in på 1970-talet.
FORSKNING
Det har forskats och skrivits kring utredningen av materialet i anslutning till regleringen av Indalsälven utifrån ekonom-historiska, rättshistoriska, teknikhistoriska och geologiska problemställningar. Det senaste stora arbetet var ett tvärvetenskapligt projekt 1989 med bl a ett modellförsök av katastrofen vid KTH i Stockholm. Projektet utmynnade i en bok Döda Fallet och Ragundasjön (1990) med uppsatser av 10 författare.
I äldre litteratur är det främst J A Englunds Gedungsforsen eller Ragundasjöns Utgräfning (1853) som har gett en vederhäftig skildring av händelserna. Dessutom innehåller de flesta större historiska verk om Jämtlands historia längre eller kortare referat av händelsen, som t ex Jämtlands och Härjedalens historia, IV, 1962.
Bland senare tiders forskning må nämnas den utredning, som 1953 på anmodan av Svenska Cellullosa Aktiebolaget (SCA) gjordes av professor Åke Holmbäck. Denna utrednings problemställning var att lösa ett juridiskt problem i en process, som var en fortsättning på de proces-ser jag har studerat.
Några av förut nämnda boks författare professor Eric Lönnroth och docent Birgitta Ericsson har gjort detaljerade arkivhänvisningar i sina uppsatser i ämnena rättshistoria resp ekonomisk historia. Professor Ulf Sporrong och docent Åke Sundborg har redogjort för några kartors arkivtillhörighet. Birgitta Ericsson har även i en uppsats i RA-nytt 1/88 berört händelsen i uppsatsen Länsförvaltning på 1700-talet, praxis och problem återspeglade i bevarat arkivmaterial (1988) där förf studerat länsförvaltningens roll och ger flera hänvisningar till arkivmaterial. Bl a har studerats hur händelsen rapporterades och vilka hjälpinsatser som sattes in.
Englunds bok är försedd med källhänvisningar. Förf refererar till dokument som t ex ett kungligt brev och några domboksprotokoll, samt gör utdrag ur källorna. Stora delar av skildringen bygger på Inrikes-Tidningen
Holmbäcks utredning bygger på en överenskommelse 1794 mellan intressenter, Ragunda och Stuguns sockenmän, å den ena sidan och drabbade av älvregleringen å den andra. Den har detaljerade hänvisningar till arkivmaterial.
I ovan angiven forskning har man i stort mer eller mindre framgångsrikt nått de mål man satt upp och analyserat de problemställningar man formulerat inom de olika discipliner man forskat i.
Ett mål man sökt nå är att sätta in köpmannen Magnus Huss roll i sammanhanget. Den allmänpopulistiska uppfattningen är ju som nämnt och har varit att det är denne, som stått för hela processen från början till slut. Han har som nämnt varit en icke oväsentlig del i processen, men denna har främst styrts av lagar, förordningar och byråkratiska rutiner. Även näringspolitiska krafter har spelat in. Huss har varit en viktig huvudperson i verkställigheten av projektet. Det synes dock vara svårt att exakt värdera hans roll.
ARKIVMATERIALET
Arkivmaterialet är rikt från denna händelse. Jag började forska i arkiven om detta ämne 1989. 1993 skrev jag en C-uppsats Gedungsen i arkiven vid arkivkursen vid högskolan i Härnösand (numera ingående i Mitthögskolan). Uppsatsen finns bl a i Riksarkivets bibliotek. 1995 gjorde jag en med bidrag från Ingvar Anderssons stipendiefond en inventering av arkivmaterialet vid Ragunda kommuns centralarkiv (RKCA) i Hammarstrand. Där finns det s k Storforsenbolagets arkiv innehållande ca 850 dokument och protokoll. Forskningen i Ragunda resulterade i en rapport, Gedungsenarkivens proveniens med förteckningsbilagan Gedungsens arkivförteckningar (finns hos RKCA och kommunbiblioteket i Hammarstrand). Totalt har jag funnit och registrerat 2059 dokument och protokoll, varav 1429 original. Jag har med stor säkerhet inte funnit alla, några kan finnas i privata arkiv.
Flera dokument finns i avskrifter. Det största antalet arkivalier om Gedungsen förvaras vid landsarkivet i Östersund (ÖLA), 912 st. En instressant
arkivbildare är Väg och Vattens (VoV) arkiv, Hamnbyrån, tidigare
Sjöfartsverket. Där finns en volym, F1e:21b. Den har filmats genom ÖLA:s försorg och finns på mikrofishe (SVAR S19818). Även handlingar företedda vid skadeståndsmålet 20/4 1803 vid Nedre Justitierevisionen finns på fishe SVAR S5343, samt renoverade domböcker med urtima tingsrättens skadeståndsmål 1796 och 1797. Den finns i SVARs ordinarie dombokskatalog, men hade före konverteringen filmats av landsarkivet i Härnösand (HLA) (SVAR S09879). De arkivlades vid tingsrätten i Indal, vars originaldomböcker från 1796 förstördes vid branden i Sundsvall 1888.
Det äldsta dokumentet som åberopades i tingsrätten i Ragunda kring älvregleringen är protokollet från Helgeandholmsbeslutet. Detta dokuments äkthet har varit föremål för forskning och avhandlingar. Det är intressant att det finns med kring Döda fallet. Eljest är det äldsta "riktiga" dokumentet ett protokoll över en dom utfärdad av ståthållaren i Trondheim, Sten Bille, år 1602. Det finns så vitt jag vet blott i avskrift i VoV:s arkiv. Originalet skall ha företetts i Ragundatinget 1782. Eljest är väl de centrala breven ett brev från Gustav II Adolf 1612, ett från Kristina 1645 och ett från Gustav III 1779. Gustav IIIs brev finns i original i HLA samt i 12 avskrifter inklusive Riksregistraturet och Kungliga koncept. Gustav II Adolfs brev är intressant på så vis att det skrevs då Jämtland var svenskt en kort period 1611-1613, ett faktum som för det mesta förbigås i svenska historieböcker.
Det viktigaste av regentbreven är det från Gustav III. I detta gav han sitt tillstånd till kanalgrävningen. Brevet bygger enligt professor Erik Lönnroth och docent Bigitta Ericsson på dåligt underbyggda beslut. (Döda fallet .... 1990).
Detta är blott en sammanfattning av händelserna i Ragunda 1796 och kort utdrag av arkivmaterialets beskrivning. Förutom de här åberopade böckerna vill jag rekommendera en artikel i Ragunda hembygdsförenings årsbok Ravund 1995 av Anders Sahlin Storforsbolaget. En studie i myndighetsutövning. Artikeln finns även som särtryck.
Nedanstående karta är en del av lantmätare Johan Jacob Stagnells karta över Gedungsen 1776 och som låg till grund för presumtiva skadeståndsanspråk 1780 gällande mark som skulle förstöras av den planerade kanalen.
Del av karta över Gedungsen ritad av Johan Jacob Stagnell 1776
Källa: Lantmäteriets kontor i Östersund. Fors, akt 6. Ingår i lantmätare Calwagens undersökning.
Bernhard Granholm
Antal gånger denna sida har besökts sedan 98-01-11:
Sidan producerad av:
Bernhard Granholm
Uppdaterad 1998-11-26