Sällskapsdans är inte en beteckning på en grupp av dans, utan på ett sätt att utöva pardans. Sällskapsdans är det man bedriver om man "går ut och dansar". Den engelska benämningen social dancing har på senare år fått genomslag i Sverige, så att en del benämner sällskapsdans med den på svenska något malplacerade termen social dans. Etiketten för sällskapsdans varierar något mellan såväl olika länder som olika danser, men efter en eller några danser brukar man tacka för dansen och söka sig en nya danspartner. Sällskapsdans kan bedrivas i regi av ideella föreningar, men bedrivs oftast ute på lokal som en del av nöjeslivet. I Sverige dansas sällskapsdanserna bugg och foxtrot ofta på samma tillställningar. Utöver detta finns särskilda evenemang för de som utövar gammaldans, där vals och tango ingår. Bugg- och foxtrotkulturen är oftast mera nöjesbetonad medan övriga danser hålls vid liv av specialintresserade kretsar.

Motionsdans är dans som motion och den ger både styrka och kondition. Alla som dansat intensivt en eller två timmar vet att det kräver energi. Dans förbränner 200-500 kcal per timme beroende på intensitet och kan på så sätt bidra till att hålla vikten under kontroll. Av här nämnda danser är gammeldans och bugg de mest krävande och ger därmed bäst motion.

Överlevnadsdans skulle kunna inkludera foxtrot, bugg och vals. Foxtrot för att det är den i Sverige vanligaste dansformen, möjligen i konkurrens med bugg. Vals för att det är den dans som man börjar med på bröllop och baler. Att behärska dessa danser ger en trygghet för att "överleva" olika fester eller sociala sammankomster där det förekommer dans. Det är ett medel att vara med i sammanhanget. Att kalla foxtrot, vals och bugg för överlevnadsdanser för fester och sociala sammankomster är därför inte helt fel.